Som många av er vet och jag har berättat så bor Izabella inte hemma.
Hon har sedan 2022 bott i en familj utanför en stad här i Skåne. Då var hon 11 år gammal och åkte med taxi dagligen för att komma till skolan där hon gick då. Idag går hon på en skola i en liten landsby. Näst sista året i grundskolan.
Helt galet.
Idag tänkte jag lyfta saker som är så jobbigt när ens barn inte bor hemma.
Det finns mycket kan jag säga så jag vill bara skriva en bråkdel av det. Kanske kommer en del två.
Finaste.❤️
Det jobbigaste är ju så klart att vi inte ses varje dag som så många andra familjer gör.
Att inte få höra om hennes dag, vem som gjort vad och allt det är ni vet en tonåring (kanske) delar med sig av.
En annan sak är alla högtider då det ska stämma med familjen där hon bor och vad deras planer är. (Oftast så är hon med vid jul, påsk).
På lördag ska hon konfirmeras men det blir bara familjen som kan vara närvarande både i kyrkan och mottagningen. Blir väldigt många tillsammans. Hade önskat att få fira detta tillsammans med min släkt.
Hade socialtjänsten gjort rätt hade de sett till att Izabella skulle hamnat i mitt nätverk. Det ska vara det första de ska titta på innan de tar beslut att placera henne i en främmande familj.
Dessutom anser jag att de har gjort fel i vårt fall då det fanns mycket hjälp vi kunde få utan att hon skulle bli placerad. Socialtjänsten ska hjälpa familjer inte stjälpa dem.
Visst jag är glad att hon har hamnat i en bra familj men det slutar inte göra ont när vi skiljs åt efter umgängena.
Att ha ett barn i familjehem är jobbigt för föräldrarna. Speciellt för mig.
Och att prata om det känns tabu. Varför?
Men nu avslutar jag här. Dags att ensa kattlådor och lägga sig.
Ska tvätta och sånt imorgon.
Vi hörs och tack för att ni läste. Arrividerci ciao/ Louise
